Två timmar på en sövande tågstation
Jag är trött, alldeles för trött för att vara vaken. Men jag är värnar om mig själv för mycket för att sova.
Hade jag varit kille hade jag sovit. Men det är jag inte, så jag är vaken.
Det blir lite på grund av trötthet som en utanförkroppslig upplevelse, där tid inte riktigt existerar, vilket i det här fallet en positiv sak, då det redan gått 20 minuter.
Skönt. Bara en timma och fyrtio minuter kvar.
Det är sådana bedövande ljud här.
Rulltrappor som i hamnar i ett enat surr, ett enat, väldigt sövande surr.
Jag tror att Kristoffer skulle gilla detta. Som en fläkt i sovrummet.
Det luktar plast eller gummi, lite som ett däck, varm metall metall och kycklingbaguette. Inte den lukt som jag av erfarenhet skulle förknippa med en station.
Svett, intorkad öl tillsammans med urin som någon gjort ett dåligt försök att försöka städa upp med ett syrlig citronrengöringsmedel.
Nej, här känner jag inget obehag. Jag känner ingen oro över att snart dela bänk med en nerkissad alkoholist.
Det är ganska fridfullt.
Rulltrappornas sövande ljud, en behaglig lukt, en man som glatt pratar i telefon och en kvinnas trötta suckar. Båda som även de ska vänta i numer en och en halvtimma.
Det är tillfällen som dessa människor ska ta till vara på. Iallafall jag.
Tillfällen då telefonen inte plingar till av mediernas brus. Då jag inte kan uppehålla mina tankar och funderingar med serier. Det är nu jag ska ta tillfället i akt att skriva, för det "har jag aldrig tid med"
