Rynkorna har blivit djupare
Inatt när jag satt i Stockholm med en kopp varm choklad och väntade på mitt tåg, så satt jag och iakttog människorna som gick förbi.
Alla var på väg någonstans. Alla har en tid att passa. De har bråttom, alla har någonstans de måste vara.
En del svänger in på det café jag sitter på, och snabbt tar en kaffe to go. Någon kollar snabbt på klockan, och skyndar sig lite extra.
Jag får känslan av att i Stockholm eller Göteborg har människor kortare tid att leva på jorden. Den ständiga pressen att alltid vara någonstans, göra någonting. Förhålla sig till den korta tiden.
Här hemma sitter folk på altanen och dricker kaffe. En annan tar en tupplur mitt på dagen, innan gräset ska klippas. Samma människor bor i samma hus, med samma rutiner som för tio år sedan. Som om det i deras liv endast gått ett år.
Det enda som pekar ut att tiden går även här är människorna som lämnat oss, och rynkorna som blivit djupare.
