Izabella Englund

Jag är ju hemma nu, och här i byn bor även gammelmomma. Min 87-åriga momma, som för ett par år sedan hade en stroke. Efter det har hon då blivit väldigt klen i kropp och själ, och hemtjänsten kommer några gånger om dagen. 

Det är sorgligt att se henne sitta där i sin rullstol. Man märker att hon själv tycker det är sorgligt, och hon slänger ibland ur sig en kommentar om hur hennes fingrar inte funkar som hon vill, och att hon bara kan ligga ner om ingen hjälper henne. 

Att se en person sakta sluta vara personen, utan försvinner in i en väntan på att dö är sorgligt.

Min gammelmomma är från den generation då man bedömer en person efter hur duktig denne är. Och momma har alltid varit hemskt duktig. Hon har alltid donat och stått i. Klippt gräset, skött om hus, blommor, människor. Ja allt. Och hon bytte alltid gardiner då detta borde ske. Hon rensade rabatter. Hon var så duktig. Det visste hon om. Och vi visste om det. Och alla på byn visste det också. 

Det är vad som definierar människorna här på byn. Hur duktig man är. 

Och nu efter denna stroke så har gammelmomma inte längre möjlighet att göra allt det där. Hon kan inte längre dona och stöka runt. Och det är som att det som alltid definierat henne inte är möjligt längre. Som om hon tycker att det mesta är rätt meningslöst. 

Hon berättade idag att hon igår trodde att hon skulle dö. Hon kände sig så svag. 

Jag tror hon väntar på det, min Momma. 

Gammelmomma.

Hon har alltid funnits där. Jag har så mycket minnen från när jag var liten. Jag kommer ihåg lukter, ljud och smaker från när jag var med gammelmomma som barn. 

Jag älskar henne, Ingeborg, min gammelmomma. Och hur säger jag då hejdå till henne när jag tror att det är för sista gången?